Andrej Platonov: Grundgropen
Översättning från ryska Kajsa Öberg Lindsten

Om återigen och om längs långa referensradband beskrivs "Grundgropen" exemplifiera en sovjetisk skräckhistoria, en grotesk tidskapsel virkad på maskor av brutala sanningar från en munkavlad underjord. Följdaktligen misstrodde jag mig under läsningen själv lida en släng autism ety fann jag mer än något annat romanen den mest känslokalla som en exakt regim någonsin dirigerat; intill egalerade det mig till slut hur dödades borgare och bönder eller hur utarmades arbetare in absurdum (purpur och violett randat frasande apelsin).

Jag halvlåg läsandes i en flådig dunsäng bredvid en kopp arabica, inte förvånandes övergick romanen mitt vårtempererade välfärdsförstånd (som en vindvåg överstormar och dränker hela djupgrävna en grundgrop för att överflöda lera och skövla skog, som lämnar den efter sig högar av nackbrutna kaniner och skabbrivna rävar under ett moln av kärnkraftsångor), inte förvånandes övergick det alltså i den stunden mitt vårtempererade välfärdsförstånd att ser så ut delar av världspolitiken fortfarande nu och här som skrev Platonov, Andrej en äkta värld nittonhundratrettio. Trots sida efter sida av slagord som tatuerade över flera generationers morgontungor för att undvika angivning, tortyranrättning och avrättning, injiceras jag under läsningen aldrig riktigt det förfärliga i att i sanning och vetenskap täcks ännu flertalet stora geografiska punkter av vålnader och tyranner över medmänniskors sorgskuggade ansikten, deras blödande grovhänder krampaktiga runt sin nästas hals eller nacke.

Skönast är när hänger från berättelsetaket tunnhyvlade strimmor av mest ljumna årstider; approcheras man landsbygdens fragranser och dammiga vägar, kanske skymtar en björkdunge eller gryningens nyvakna kreatur. Denna naturlaudation sker på det mest lättsamma och oväntade sätt: tidigare har endast ett fåtal texter någonsin lyckats sätta mig i liknande botanisk extas - antagligen man kan interpretera ytterligare att är det just Mircea Cartarescu och Herta Müller som inflikat lika måleriskt, samt icke av tyngd plågad, en med Platonov jämnställd friskhet och fräschör buketterad solar plexus hos en mest dödssjuk scen ur den statala varelsens lerfotade leverne. (Men här och nu är inte att jämföra och parallellera en faderstats litterära nerv femtio år senare med en karboniserad dotterstats litterära arv: tillåter sig kanske att göras annorstädes, annortempus).

Finner jag "Grundgropen" en rektangulär epokmural av is och tenn att sakta betrakta, men efter att så har skett inglider man lättat dokumentet på sin ryska hylla; kanske önskar man språket centrifugerat in blodomloppet, kanske att björnen vore hela tiden i stället en människa; slutligen man kan inte annat än beklaga världhistoriens gång.

...